dumbasfisken

En tillbakablick. En repris av upploppet i ultrarapid.


Den sjuttonde dagen i december
Med en kall öl i handen lutar jag mig tillbaka i soffan och njuter av stillheten. I hela
kroppen känns den 7 veckor långa golgata jag just helvetesridit genom i sträck. "Man kan
inte pressa kroppen hur mycket som helst. Man kan inte leva på skräp, hoppa över mål
och jobba dubbla pass. Man kan definitivt inte göra detta medans man struntar i att vila,
träna och ta hand om sig mentalt".
Rösten ekar i mitt bakhuvud och jag bevisade att det är så redan i somras. Ingen lyssnar
så mycket på sin kropps signaler som jag just nu. Att jag delar likheter i detta med en
äventyrare eller en ultralöpare är både ironiskt och självklart. Jag vet att min kropp ber
mig att lägga mig ned men liksom idrottaren så väljer jag att med fri vilja att gå rakt
igenom muren av signaler, svälja mjölksyran och den mentala utmattningen för att i
mitt sinne finns mållinjen där. Den syns så tydligt! Lagerkransen är på mitt huvud.

Trots tidigare erfarenheter och förluster. Trots minnet av smärtan och trots rädslan att
förlora igen så ställde jag upp än en gång i rallyt. 7 veckor av total koncentration och
dygn fulla av reflexreaktioner.
Kan ni verkligen klandra mig? Har ni klivit av era höga hästar än?
Jag tränar nu. Jag sover ordentligt nu. Bara dessa detaljer gör att jag mår så mycket
bättre! Två små detaljer som gör att jag sitter med en trött, värkande kropp. En sliten
hand lyfter en kall öl och ett leende sprids i mitt ansikte.
Jag lutar mig tillbaka i soffan och det är den 17 december. Den 10 januari är mitt nästa
planerade möte inbokat.



Kransen är bärgad.
Ölen är öppnad.
Jag är i mål.


/Da fish