dumbasfisken

Ibland läser jag bloggar för att bli road. Ibland läser jag för att det är intressant
eller provocerande och i enstaka fall så läser jag för att det berör mig.


Det kunde varit jag. Det kunde varit du.
Igår kväll målade jag i hallen. Med andra ord inte en helt olik söndag ifrån de andra jag

haft de senaste månaderna. Jag är genomförkyld och det enda som piggar upp just nu

är de glada färger jag hostar upp.

Kanske var det därför jag slog mig ned i soffan sent igår och slog på vår TV samtidigt

som en dokumentär började på UR. Knappast min favoritkanal även om de då och då
producerar väldigt bra program. Tyvärr är det undantagen.
Den omedelbara reflexen är att kasta sig efter fjärrkontrollen och byta kanal men jag
dröjde mig kvar. Någonstans anade jag att detta var det program som jag läst om i en
av de bloggar jag följer.

I rutan får vi följa 3 tjejer som pratar runt sina uppväxter och sina liv. Mest fokuseras
det på en tjej som är ifrån Göt-la-borg men som tidigt flyttat till Norrbotten.
Det är inte själva flytten i sig som är det som är intressant utan snarare att denna tjej
växte upp i en familj som var "dysfunktionell" som det populärt kallas och berättelsen
handlade mycket om hur det påverkat henne och hur hon omärkligt "ärvt" en del av
sin mors beteende.
Det kommer inte direkt.
Inte över dagen.
Snarare så lever hon precis som vi andra gjorde när vi precis tagit studenten.
Vi skrattade, vi festade och vi gjorde en del saker som inte var helt mogna.
I detta fall så spårade det ur. För mycket festande. Snart nog ångest för att man festar,
och festande för att dämpa ångest.

Vid ett par tillfällen kunde denna berättelse ha slutat här. Vid några tillfällen tog ångesten
över och livet var nära sitt absolutum.
Jag är otroligt glad att det inte blev så!



Kvinnan som det fokuseras på i denna dokumentär ser ung och stark ut!
Hon ser yngre ut än mig och hon ser långt ifrån ut som schablonbilden av en gammal
missbrukare. Jag reagerar på att hon inte alls ser ut som jag trodde och jag får en
ännu starkare känsla av "det kunde varit jag".
Jag känner igen delar av hennes berättelse ifrån bloggen jag följer men andra delar
känns främmande. Till exempel så reagerar jag på att hon svär. Som fan.
Hennes sätt att vara känns mjukt och behagligt och mina fördomar om en tjej som
sitter på söder och dricker te i ett kollektiv med palestinasjal och sandaler får sig en
rejäl törn (om inte krossas).
Det gör inget. Jag har fler fördomar kvar.
Jag hade helt klart väntat mig ett energiknippe som var arg och utåtagerande mot allt
och alla.
Kort sagt: Jag väntade mig Stormen.
Men istället fick jag en behaglig krusning som gav mig känslan av visdom och sans.
Inte fel, men oväntat!



Avsnittet var slut på några få minuter kändes det som och jag lämnades med en känsla
av "vad fan hände sen då"?
Dokumentären var del 1 av ganska många. Jag har ingen aning om "Stormen" kommer
att vara med i de andra men jag hoppas det.
Hennes historia är ett av de enstaka fall som berör mig...


/Da fish