dumbasfisken

I natt kommer det bli en bra natt. I natt kommer det bli en bra, bra natt...

Så kom jag hem till slut.
Ögonlocken öppnades med stor möda och ögonen stirrade fånigt på tv:n som plötsligt
slog på kl.07:10. Jag fattade inte varför? Nästa reflektion var: Det är ju inte ens min
tv ju?
Just ja! Jag vaknade på hotellet i Växjö och när jag väl fattat det + det faktum att det
var min väckning så gick jag upp och duschade. En rejäl frukost senare bestående av
en kopp kaffe och en fralla senare så var jag på språng och redo att attackera dagen. 
Dagen i sig bestod av möten och är inte mycket att skryta om. Hemresan däremot är
en skräckhistoria värd att berätta. 

Strax innan 16:00 sa jag adjö till mina kollegor och pallrade mig till bilen för hemfärd.
Drygt 34 mil skulle avverkas men jag har inga problem med att köra långt.
I mitt skede i livet så är det bara att tänka: Ja jag skall åka långt men ungarna är i
allafall inte med i bilen så känns det omedelbart bättre.
Smålänningar skall ju vara snåla säger ju myten. Jag förmodar att det stämmer.
Nästan varje bilist körde 50-60 på 90-vägarna för att spara några kronor bränsle.
Omkörning var ett risktagande eftersom de även sparat in på körfälten samt på vägens
bredd. Efter att en inte så snål dansk lastbilschaufför försökt att skjuta på mig ett par
gånger för att få upp tempot så tog jag mig om för att slippa se en närbild på ett
Scaniamärke i backspegeln.
Danskjävel!
I Jönköping blev humöret bättre då det blev motorväg men redan när vi närmade oss
världens snöigaste stad Mjölby så började det regna. Det var två minusgrader så
regnet la sig som pansar på framrutan och jag blev tvungen att sätta termostaten
på 28 grader i bilen, rikta all luft mot rutan och sätta på fullt blås för att inte skiten
skulle isa igen.
Det var mörkt ute nu.
Jag började att känna mig dåsig av värmen och den orkanartade vinden ifrån
fläkten torkade ut mina ögon. Jag satt fullt koncentrerad och slirade i snömodden
på vägen när jag plötsligt ser en polisbil stå med saftblandarna på.
En bil har på något märkligt sätt lyckats ta sats och backat skitfort in i en snödriva
vid sidan av vägen?
Jag släpper på gasen och bestämmer mig för att svänga av i Linköping och pausa.

En fika senare så känner jag mig i kanonform och svänger ut på motorvägen igen.
Efter 3 minuter så är isen tillbaka på framrutan och jag får på nytt sätta igång min
personliga version av mistral.
Det går onekligen tungt nu och jag börjar på allvar att längta hem.
Då ser jag ljusen av Norrköping och jag känner som om jag är hemma nästan.
Enbart 10 mil kvar och 24 avverkade!

Kl.20:00 är det kört.

Efter 4 timmars körning i helvetiska förhållanden och med endast 6,1 mil hem så

står det på nytt en polisbil rätt över vägen och blinkar med blåljuset.

Där blir jag stående med min hemlängtan.

Efter ganska exakt en timma så släpps vi förbi. Efter 1 km visar det sig att det är en

lastbil som har lagt sig i diket och att de spärrat av vägen för att lyfta över godset till

en annan lastbil.

Det visar sig att den var en danskregistrerad scania...

Karma is a bitch!

/Da fish